Så var man tillbaks till staden man alltid ska fly ifrån men aldrig återvända till. Visst är det alltid sweet att komma tillbaks till sitt hem men när hjärtat lämnades kvar på perrongen trettiofyra mil härifrån känns det inte lika sweet som det brukar. Att veta att när solen går upp imorgon finns ingen bredvid att pussa i nacken, stryka fingrarna genom håret och skriva hemliga nyckelbensord på med fingertopparna. Allt som finns är en alldeles för stor, tom och kall säng. Samtidigt är det skönt att sakna och längta för den dagen man säger sig vara kär utan att ha det minsta ont i hjärtat så tror jag inte att man kan kalla det kärlek längre. Det måste få vara lite svårt, jobbigt och komplicerat emellanåt. Annars är det inte kärlek.