Fick höra en sån himla trist sak av mamma idag. Hennes killes bekanta har en foxterrier som var tvungen att avlivas för ett tag sen. I och med att Patrik har djurvårdsutbildning och stort intresse för djur, hundpsykologi etc har jag lärt mig en massa, så mamma berättade om problemen med hunden och frågade om det var rätt att avliva hunden. Självklart var det inte rätt! Om det jag fick höra stämmer så var problemet att ägarna flyttat och hunden tog sin chans att bli mer och mer dominant. Dessutom verkade den ganska osäker. Om ägarna bara fått rådet av veterinären att gå en kurs eller få hjälp av någon professionell hade de inte varit tvungna att ta bort en familjemedlem!

Jag utser inte mig själv som nån hundexpert, verkligen inte, men i och med att vi planerar att köpa en till hund har jag pluggat så himla mycket hundpsykologi. Allt från hur vargflockar fungerar till hur man tyder hundens kroppsspråk. Sätter lite hobbydiagnoser på hundarna i området och får se att det mesta stämmer. Det finns folk i området som köper brukshundar och tror att de ska fungera som sällskapshundar enbart. Hallå, är det ingen som pluggar på om hundrasen innan de köper en? Jag skulle gärna vilja ha en rottis, men den känns lite för stor och stark för mig just nu, har inte orken att motionera flera timmar om dagen och dessutom ge den en massa mental stimulans. Varför läser inte folk på om hunden de tänker skaffa? Det jag är ute efter är en hundras som är barnvänlig i och med att vi tänker skaffa barn i framtiden. Den ska tycka om att vara med överallt, lättskött päls, inte för skällig, orkar hänga med på långa skogspromenader eller joggingturer men som inte behöver eller vill ta flera timmars promenad när det regnar eller är svinkallt ute. Dessutom måste den passa bra med Hector, inte ha några typiska sjukdomsproblem och eventuellt tycka att det kan vara kul med agility eller lydnad. Därför har vi bestämt oss - en staffe får det bli! 

Så nu när jag fyllde år för några dagar sen fick jag ett presentkort där det stod att en av de planerade valparna som jag så gärna vill ha kan bli min! Enda "kruxet" är att många kennlar ser det som nåt negativt att man bor i förorten och är unga, rädda för att man skaffar hunden av helt fel anledning. Men jag tror att det kommer att gå bra så fort vi får träffas och de får se att vi vill ha en till familjemedlem, en till lillgris att älska och inte en "kamphund". Det vore så synd om vi inte skulle kunna köpa en valp från dom. Har letat efter den perfekta kenneln i evigheter men ingen har känts riktigt hundra förrän nu. Riktigt vackra, friska och mentalt stabila hundar som passar i familjer. Så i helgen ska vi bege oss till Svenska mässan för att kika på staffar, snacka med Svenska Staffordshire Bullterrier-klubben och förhoppningsvis kommer kenneln att vara där och ställa ut några av deras hundar. Spännande!