Och där kom den morbida sidan av mig fram i bloggen...
Men är det inte något konstigt vackert över överkörda djur? När jag var liten fick jag alltid höra att man aldrig skulle röra döda djur som låg på marken eftersom man kan få sjukdomar. Ändå kunde jag aldrig låta bli att facinerat, försiktigt gå fram och lyfta upp livlösa småfåglar i mina kupade händer, klappa försiktigt och hoppas så innerligt att det lilla fågelhjärtat skulle börja slå igen. Döden behöver inte alltid vara hemsk, den kan vara himla vacker också, på sitt egna, speciella vis.

Åh, vad jag har haft det bra hos Patrik! 2½ veckor tillsammans, himla underbart! Har under de här dagarna: firat midsommar, badat i havet, fiskat makrill, slappat i solen med en bra bok, eldat upp min plattång, gosat fruktansvärt mycket med den tidigare läskiga hunden som numera inte är läskig (han är världens mysigaste vovve nu), grillat, sovit i en båt och blivit sjösjuk, ätit hemskt mycket smågodis, lärt mig jättemycket om alla möjliga djur, kollat på nästan varje fotbollsmatch och självklart fotat en massa.

När vi var på landet tog vi en sväng längs de gröna åkrarna med moppen. När jag satt där bak, bakom finaste samtidigt som vinden blåste i håret och ögonen kisade av eftermiddagssolen, fick jag den märkligaste känslan. Det är så här det känns! Det är så här det känns när lyckan bränner i bröstet. Samma känsla bosätter sig i bröstet varje gång vi ser ett djur och jag utropar fascinerat som ett barn "åh får jag se, får jag hålla, får jag klappa?" och inte blir dumförklarad. Han lägger bara huvudet lite på sned, ler och säger alltid att självklart får jag klappa ödlan.