Så fort man vågar ta för sig av livet och tro på sig själv så öppnas så många dörrar!
Just nu är det fullspäckat schema för mig och jag älskar det! Har gjort en riktigt sweet deal med en lokaltidning så nu har jag vipkort/backstagepass/fotopass och fotojobb till Köpingsfesten. Den här månaden kommer jag att gå runt med kameran som fastklistrad i ansiktet. Lina, Elina, Robin, Köpingsyran, Västeråsjobb och en asgrym plåtning med en asgrym människa, om jag har turen på min sida.

Och vilken underbar dag det har varit idag då! Second hand-runda med mormor. Hittade ett jättefint guldhalsband för 50 kronor, som hade kostat 150 och en oxblodfärgad vintage weekendbag som också kostade 50 riksdaler. Som hittat! Det är sån himla skillnad mellan second hand i staden och i storstäderna. Där är det jätteinne att shoppa second hand och vintageprylar medan folket här tycker att det är för folk utan klass, äckligt och pinsamt. Kanske därför de kan hålla så låga priser, ingen vågar shoppa. Men vad fan, man ser väl själv vilket skick grejerna är i. Minns när jag hade praktik i en second hand-butik, varje dag fick vi in grejer där prislapparna satt kvar, klädesplagg och skor som kanske var använda en gång. En gång fick vi in ett par oanvända byxor som kostat 900 kronor i butik som vi sedan sålde för 80. Crazy I say.

Wow, enligt Google Analytics är det inte bara svenskar som kikar in här utan även tre personer från Frankrike. Coolt. (Baiser pour vous!) Var även inne och kollade statistiken för hemsidan och fick en liten chock, 93 amerikaner har besökt hemsidan och runt 40 från Ryssland. Jag älskar internet.

Jag älskar också den här veckan som har gått. Spenderade helgen med världens finaste pojkvän som får mig att bli sådär löjligt tonårskär med pirr i magen. Har shoppat två dagar i rad med älskade, fina mormor. Hittade jättebra knivar som jag köpte en livsförbrukning av samt diskmedel med doft av smultron. Världens godaste diskmedel! I tisdags var jag också bjuden på middag hos mormor. Fattiga riddare med jordgubbssylt, så jäkla gott! Har jag sagt att min mormor är världens bästa?

Fick ett samtal i veckan om att jag får börja jobba ideellt på katthemmet i stan som kommer att bli så himla mysigt. Fotandet börjar rulla på igen också, två tjejer som har hört av sig som vill bli fotade och sen kanske det blir ett fotojobb i Västerås. Jag gillar't som tusan! Det känns som att allt fler saker börjar bli bättre och lösa sig nu. Om någon skulle fråga om jag är lycklig nu tror jag att svaret är ja. För första gången på flera år känns livet så jäkla värt att leva.

Bildkälla: hm.se


Jag kunde inte låta bli. Trots att jag har över sju bikinis (som knappt är använda) så är det något som saknas i bikinilådan i garderoben. En prickig retrobikini. Trots att jag är fattig som en kyrkråtta just nu så tyckte jag ändå att jag förtjänar att få vara fin på stranden i sommar. Älskar den höga midjan på bikinitrosan! Förstärker naturliga former och håller in magen lite, kan det bli mer perfekt? Fick bli ett fint mormorshalsband också och en stor stråhatt som skyddar ansiktet från för mycket sol.

Jag känner mig som ett frustrerat barn
när jag säger elaka saker men bara får vänlighet tillbaka.
Det dödar glöden lite. Varför måste jag alltid vara så elak?
Jag hatar att jag är så irriterad.
Jag hatar att jag känner mig så maktlös.
Som om det inte gick att laga det som inte är helt.

Och jag har alldeles för lätt för att älska. Inte människor,
utan saker människor gör, hur dom rör sig, vilka ord dom använder.
I röster och någons sätt att flacka med blicken, inte veta var dom
ska göra av sina händer eller sig själv. I leenden.
Och i platser, mest i platser. Och saker som är förlorade och aldrig
mer går att få tillbaka, som tid och barndom och minnen. Sålda hus,
nedrivna träd. Uppgrävda vinbärsbuskar: och trädgårdarna fylls med gapande hål.

På något sätt är det förlusterna som är vackra, så onåbara och
slutgiltiga. Det är förlusterna som gör livet verkligt och samtidigt
mer sårbart. Och sårbarhet, som är så jävla vackert.