Jag känner mig som ett frustrerat barn
när jag säger elaka saker men bara får vänlighet tillbaka.
Det dödar glöden lite. Varför måste jag alltid vara så elak?
Jag hatar att jag är så irriterad.
Jag hatar att jag känner mig så maktlös.
Som om det inte gick att laga det som inte är helt.

Och jag har alldeles för lätt för att älska. Inte människor,
utan saker människor gör, hur dom rör sig, vilka ord dom använder.
I röster och någons sätt att flacka med blicken, inte veta var dom
ska göra av sina händer eller sig själv. I leenden.
Och i platser, mest i platser. Och saker som är förlorade och aldrig
mer går att få tillbaka, som tid och barndom och minnen. Sålda hus,
nedrivna träd. Uppgrävda vinbärsbuskar: och trädgårdarna fylls med gapande hål.

På något sätt är det förlusterna som är vackra, så onåbara och
slutgiltiga. Det är förlusterna som gör livet verkligt och samtidigt
mer sårbart. Och sårbarhet, som är så jävla vackert.