(pic: tasteslikevogue.)

En jäkla massa sopsäckar och sjuka mängder energidryck är inhandlat.
Nu är det bara att kötta på!

Bilderna från fotograferingen i lördags med Jacob (czitrom.se)! Enkla och cleana bilder. Och vad duktig han var framför kameran! Klick, ny pose, klick, ombyte, klick. Det gick som på räls. Fantastiskt!

Nu är det bara att hugga tag i Tessans bilder, promobilder till Patrik och så börja planera nästa promotionplåtning med Köpings bästa hiphopgrupp. Skoj!

Preview på bilderna från helgens plåtningar! Och hur bra gick det inte på båda!? Plåtningen med herrn där ovan är nog den snabbaste någonsin. Klick, ny pose, klick, ombyte, klick. När jag skulle fota barnen idag var jag nervös som sjutton. Var förberedd på att göra lustiga ljud, skoja om apan i kameran etc. När jag blev upphämtad fick jag se att det var tonåringar som skulle vara med. Hehh, funkar det ändå med apan och pruttljud?, funderade jag. "Nej, nu får ni allt se lite gladare ut", sa jag och vips så sken de upp och log. En helg, två fotograferingar som gick galant och nu är det bara efterarbete kvar.

Jag brukar aldrig, aldrig retuschera ansikte när jag fotar vanliga porträtt och speciellt inte när det gäller barn/unga människor. Men eftersom lilltjejen just fått munsår så blir det en sväng i Photoshop för att ta bort det. Sånt kommer ju och går och oftast så har man det inte permanent. Samma sak om man just denna dag har en finne mitt på näsan. Som jag ser ut att ha, egentligen är det ett sår efter att jag slog i näsan i en hyllkant i fredags men det ser ut att vara en megafinne placerad mitt på snoken! Hur underbart vore det inte då om man kunde Photoshoppa IRL!? Ett klick så är den borta.

Inbrott i november. Efter en massa tjat i några månader har gubbarna lovat att komma hit vid tre tillfällen, men inte dykt upp. De måste nämligen låsa upp mitt förråd eftersom de satt sina lås på alla inbrottsförråd. De lovade att ringa innan de skulle komma. Ingen har ringt. Ikväll gick jag ner till tvättstugan och fick se att mitt förråd stod öppet på vid gavel. De har alltså kommit hit, utan att meddela mig, och tagit bort låset. Att förrådet har stått helt öppet och olåst struntade dom i. Jag betalar över 3000:- i hyra varje månad för min etta och nu ska de höja hyrorna med 2.4%. Som hyresgäst hos KBAB (Köpings Bostads AB) får du betala hög hyra, du måste tjata i flera månader om något behöver åtgärdas. Service är inte ett av deras nyckelord. Punga ut så mycket pengar som möjligt och ge tillbaks en påse bajs, verkar vara deras motto. Förmodligen behöver dom höja hyrorna för att ha råd med kaffe och kaffebröd, de verkar ju inte göra mycket annat än att fika om dagarna.

Jag gillar inte att jag har förvandlats till en bitter kärring.



Just nu önskar jag nästan inget hellre än att chefen ringer och säger att vi får ledigt imorgon. Alla på jobbet får vara lediga eftersom vi har varit så duktiga. Jag har inte längre ork eller lust till någonting. Är som en zombie om dagarna på jobbet och hänger inte med i samtalen i fikarummet. Stirrblick, försvinner i min egna värld, tomt. Väl hemma blir jag som ett apatiskt flyktingbarn. Kan ligga på sängen under en filt och titta upp i taket från att jag kommit hem tills det är dags att sova. Ofta blir det inte mycket av den varan nu heller. Tänker igenom morgondagen, funderar. Rädd. Så rädd för att göra fel, rädd för att missa någonting eller göra på fel sätt. Och sen det där med att vara bland folk hela tiden. Min sjukdom + människor omkring mig hela tiden: kaos i både hjärtat och hjärnan.

Men; imorgon är det fredag. På lördag och söndag har jag fullt upp med fotouppdrag (KUL!), sen ska syrran firas och så är det bara 1½ vecka kvar av garanterat jobb. Sen kan jag andas igen.

Så sugen. Så fruktansvärt tatueringssugen. Vill göra den där fortsättningen på noterna eller tatuera över, vilket får bli ett senare projekt efter att ett sparande byggts upp efter soff- och sängköp till nya lägenheten. Men fåglarna och snirkliga handskrivna franskan i nacken vill jag göra nu, nu, nu! Helst vill jag nästan ha hela kroppen full av en massa djur. Harar, fåglar, rådjur.

Varje tidiga morgon när jag går till jobbet ser jag Herr Hare. Han skuttar längs gatan, vänder sig om och nästan väntar in mig. När jag kommit närmre hoppar han vidare en bit och gör samma sak igen. Det är mysigt. Hela staden sover, snön knarrar under skorna och där går vi - Herr Hare och jag. Det är så fint när det är dags för frukostcigaretten på jobbet. Oftast går jag ut själv vid den tiden, sitter helt ensam på bänken och tittar på fåglarna. Undrar vart de har sovit för natten och vart de är på väg. Jag vill också vara en fågel och flyga över staden, titta på alla stressiga människor som springer till och från jobben. Kanske släppa en kacka över någon som varit elak.