Tisdagen och gårdagen kommer att vara dagar att försöka radera ur minnet. Men nu ska allt bli bra, jag tror verkligen det. Om fjorton dagar kommer allting att bli bra. Det värsta nu är bara att berätta om allt, rädslan för att blotta sig, att känna sig liten och svag. Men jag antar att det bara är att bryta ihop och komma igen, att tillåta sig att må som ett jävla as och tänka att allt kan bara bli bättre. Allt ska bli bättre.

Nog om det. Har köpt några böcker för att slippa tänka på allting och få fly verkligheten en stund.
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda (som också skrivit "Tillsammans är man mindre ensam"), Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein och Drömfakulteten av Sara Stridsberg.
Det jobbiga med att köpa flera nya böcker är svårigheten att välja vilken bok man ska börja med. Förmodligen blir det Drömfakulteten ikväll. Den verkar så himla fin, poetisk och sorglig:

Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan. Utanför fönstret blinkar rosa neonskyltar, det är flickor och fittor för ingenting, porrmusiken arbetar dag och natt.

Den 30 april hittas hennes kropp av hotellpersonalen. I polisrapporten står det att den döda knäar vid sängkanten (har hon försökt ta sig upp i sängen? har hon gråtit?), att hennes kropp är täckt av maskar och att döden troligen har inträffat någon gång kring den 25 april.

Några veckor tidigare har någon i hotellpersonalen sett henne sitta och skriva vid fönstret. Jag tänker mig högar av papper på skrivbordet, silverkappan på en galge vid fönstret och lukten av saltvatten från Stilla Havet, jag tänker mig Valerie febrig i sängen där hon försöker röka cigaretter och göra anteckningar. Jag tänker mig utkast och manuskript överallt i rummet... sol kanske... vita moln... en ökens ensamhet...

Jag tänker mig att jag är där hos Valerie.