Jag minns första gången jag fick syn på Sigge. Jag hade bestämt mig för att köpa ett marsvin efter att ha tagit hand om en annan familjs marsvin. Mamma följde med mig till zooaffären i stan för att kika. Direkt när vi kom in i pälsdjursrummet sprang alla ungarna iväg och gömde sig men när vi kom närmre buren var det en liten parvel som försiktigt närmade sig oss. En nästan helvit marsvinsunge med en ljusbrun fläck och lustig virvel i pannan som gjorde att luggen hängde ner över ögonen. Han lyfte på huvudet för att känna våra dofter, se vilka vi var. Sen gick han nyfiket närmare till gallret. Han sprang runt, kliade sig på nosen och kom tillbaks till oss. Han var som en hundvalp som hoppar och gör konster och nästan desperat skriker "välj mig, ta med mig hem, jag lovar att vi kommer att bli världens bästa vänner!" Och det blev vi.

När jag har haft de absolut jobbigaste perioderna i mitt liv har han funnits där. När jag tog ut honom ur buren var det som att han visste att jag var ledsen och hans uppgift att trösta mig, slicka mina tårar och kuttra. När jag var glad spelade jag Håkan Hellström ur min gamla stereo. Jag dansade på golvet och Sigge studsade runt i buren av glädje. Kom igen Lena var hans favoritlåt. När jag spelade den kunde han skutta runt på golvet och springa som en tok över mitt sovrumsgolv. Runt, runt, runt, runt. Fortare, fortare. Skutt.

Och sen alla gånger vi ätit tillsammans, speciellt när jag flyttade hemifrån och det kändes så tragiskt att äta middag ensam. Pannkakor med sylt på en delad tallrik på golvet. Jag kommer inte heller glömma dom gångerna vi legat i sängen och kollat på tv. Han brukade alltid buffa runt täcket med huvudet, lägga sig mellan mina bröst och gäspa stort. Kolla till på teven och sen somna. Han var alltid så varm och mysig.


I tisdags låg han helt utslagen i buren, i onsdags fick jag lov att tvångsmata honom med fruktpuré i spruta eftersom han varken åt eller drack. Dom dagarna var jag helt paralyserad. Jag tittade på tv men uppfattade inte vad som hände eller vad som sades. Tänkte på Sigge, han måste klara sig, han får inte dö ifrån mig! Men jag tog beslutet ändå på onsdagskvällen, blir han inte bättre måste jag åka till djurakuten och låta honom få somna in. Sjukdomar kan man bota men när kroppen lägger av på grund av ålder finns det inte mycket att göra. Igår var han ännu värre och ryckte i hela kroppen. Jag bäddade ordning i soffan, tog fram bomullsrondeller och vatten. När jag skulle ta upp honom trodde jag han dött. Svepte in honom i en filt och la oss i soffan där han tog sitt sista andetag. Samtidigt han tog sitt sista andetag dog en del av mig.

6½ fina år fick vi och jag är så himla tacksam över att han levt så länge och aldrig varit sjuk i hela sitt liv. Men fan vad det gör ont! Alla som träffat/kände Sigge har fått tårar i ögonen eller börjat gråta när jag berättat. Sån personlighet, så jäkla fin och underbar han var på alla sätt! Och nej, han var inte bara ett litet marsvin, han var så himla mycket mer än så.