Det är lite sjukt. Varje gång jag träffar Patrik blir jag som en fnittrig liten tjej med fjärilar i magen. Liksom nykär om och om igen. Idag när jag städade inför besiktningen som är imorgon var jag helt slut att jag nästan började gråta. Så mycket som ska rensas, sorteras, skänkas och packas. Kaos. Bara tanken på femte mars, när vi fyttar in till oss, fick mig att bli så mycket gladare att jag viftade bort alla negativa tankar och fortsatte.

Men jag fattar fortfarande inte att jag gör det här. Ny stad, nytt liv. Amor vincit omnia, baby.


I övermorgon har jag visning för ev nya hyresgäster, imorgon kommer besiktningsmannen och imorgon är det även dags att ge blod igen. Lyckorus, som vanligt! Det värsta är bara när hälsoformuläret ska fyllas i. Jag blir liksom så fruktansvärt nervös. "Fråga 3: Är du man som har haft sexuellt umgänge med en annan man?" Ehh har jag haft sex med en man, är jag man? Vem är man? Känns lite småpinigt när det tar så lång tid att kryssa för en fråga.