Och där kom den morbida sidan av mig fram i bloggen...
Men är det inte något konstigt vackert över överkörda djur? När jag var liten fick jag alltid höra att man aldrig skulle röra döda djur som låg på marken eftersom man kan få sjukdomar. Ändå kunde jag aldrig låta bli att facinerat, försiktigt gå fram och lyfta upp livlösa småfåglar i mina kupade händer, klappa försiktigt och hoppas så innerligt att det lilla fågelhjärtat skulle börja slå igen. Döden behöver inte alltid vara hemsk, den kan vara himla vacker också, på sitt egna, speciella vis.

Vi överlevde avslutningen i bollhallen! Men fy vad tråkigt det var! Jag förstår inte varför familjen "måste" vara med och titta på den för de enda det är roligt för är eleverna, lärarna och föräldrarna vars barn ska uppträda. Thank God för internet i mobilen så att man kan facebooka under tiden. Något som man tyvärr inte kan göra något åt är att få höra att folk tror att man själv är elev på skolan. HALLÅ JAG ÄR SEX ÅR ÄLDRE ÄN DE HÄR SMÅ UNGDOMARNA, vill jag skrika varje gång.

Efter avslutningen blev det lunch och fika hos pappa som jag hade stressat ihop. På menyn stod det helstekt fläskfilé, bea och potatisgratäng. Till fika hade sis önskat sig en vit marsipantårta med röd ros. Eftersom jag lätt blir lite manisk när det kommer till bakning så blev det också mandelkakor (i rosa, gult och turkost), blåbärssnittar, hallonrutor, chokladpraliner och chokladdoppade jordgubbar. Så idag ömmar det i pralinrullning- och marsipanrosutryckningshanden.

(Grattis min lilla sockertopp att du överlevde högstadiet och dessutom med hemskt fina betyg! Nu är det bara att njuta av sommarlovet och sedan köra så det ryker på hästryggen i höst! Je t'aime!)

Fick ett mms med den här bilden av storebror, framsidan av Magazin24. Skoj att de valde min bild till omslaget! Speciellt med tanke på hur shitty helgen var. Jobbade 13-23 hela jävla helgen med hög feber. Och sen hände en massa annat skit också, men inget vi behöver prata om.

Så nu äntligen kan jag slänga upp bilderna på hemsidan! Och en massa annat gott som bl.a. fotoblogg och uppdateringar. Sweet!

Tack du ditt imbecilla tidningsbud som väckte mig 04.30 genom att slänga in tidningen så hårt du kunde och dessutom slängde igen luckan så att det small så in åt helvete! Riktigt trevligt! Mycket trevligt sätt att bli väckt på.

Så ja, nu är jag vaken. Trots att jag verkligen behöver min skönhetssömn inför helgen, för nu kommer det inte att bli mycket sömn för min del. Planerna för dagen är att äta mig spymätt på färgat sockervadd, köpa onödigt krafs från knallarna, jobba 14-02, försöka tränga mig förbi hormonstinna hubbabubbaflickor med sönderblonderat hår när jag ska fota Idol-Olas spelning, kolla på kockdueller, träffa gamla vänner som flytt staden, springa runt hela området för att hinna fota så många spelningar som möjligt och slutligen öla och knyta kontakter i VIP-baren.

Måste köpa en heliumballong också! Bara för att när jag var liten fick jag aldrig köpa sådana ballonger på tivoli för mamma eftersom det är helt värdelöst för de går sönder så lätt och kostar så mycket. Istället fick jag köpa gosedjur och det var väl kanske tur det eftersom jag hittade min goskanin som jag sov med varje dag från att jag var typ 3 till 12. Så en rosa enhörningballong vill jag ha! Sådan som jag ville ha som liten, bara för att det där trotsiga barnet inom mig ska få som hon vill, för nu är jag stor och nu bestämmer jag själv, typ! Kruxet är bara hur jag ska få med mig den överallt och hur jag ska kunna göra ett seriöst intryck med den fastknuten i axelremmen på kameraväskan.



Och ni unga tjejer och killar som har planer på att gå ut och röja i helgen; ta hand om er och era vänner. Man blir inte häftigare ju mer alkohol man dricker, man blir bara mer vinglig, illamående och i vissa fall mer och mer patetisk. Åk karuseller, ät enorma mängder popcorn och vakna upp utan huvudvärk imorgon.

Jag skakar fortfarande. För trettio minuter sen blev jag attakerad av en blodtörstig spindel som var sugen på människokött. Under sängen satt den lilla jäveln och tvättade sina ludna bakben. Jag sprang in i badrummet, hämtade hårspray, blundade, skrek och sprayade som fan! Sedan fort fram med dammsugaren och suga upp monstret. För att försäkra mig om att den inte ska börja leva igen dammsög jag upp några deciliter snabbmakaroner. Hehe, stenad till döds av makaroner!


Lite fler tips på hur man kan döda dessa varelser:

1. Dammsug upp spindeln!
För att försäkra sig om att den verkligen dör är det bäst att dammsuga upp grus, makaroner eller ris efteråt.

2. Hårspray!
Spraya på spindeln och vänta tills den är helt stel. Sen kan du göra vad du vill med den. Är du modig kan du ta upp den och spola ner i toaletten eller utföra expriment på den. Kombinera gärna extra hård spray med lite eld.

3. Sätt ett glas över spindeln och låt den svälta ihjäl.
Detta tar dock lite tid, men då hinner du be någon att komma över och ta reda på liket.

4. Häll rengörningsmedel över äcklet!
Gärna något starkt och frätande. Typ klorin. Akta golvet bara!

5. "Hot spider cup"!
Är du riktigt modig kan du fånga upp spindeln i en kopp, häll sedan i vatten och kör på full effekt några minuter i micron.

6. Insektsdräpare!
Fördelen är att man inte behöver gå så himla nära och att det bara är att grilla på. Nackdelen är att det ser så himla äckligt ut och lukten av riktigt grillad spindel är inte god.

7. Vodka!
Häll en skvätt vodka över spindeln och sätt över ett glas. Då dör de av alkoholförgiftning. Detta kräver dock tåligt golv, typ klinkers.

8. En långsiktig lösning: Radar!
Finns i välsorterade mataffärer eller bygg/måleriaffärer. Spraya hela rummet, vänta och vädra efter 30-60 minuter. Nu bör alla äckliga monster vara döda. Dammsug upp dom och njut av ett spindelfritt hem!

Stockholms blodlager 20/5. Bildkälla: bliblodgivare.nu.


Hur mycket hinner man göra på två timmar? Titta på en film, ta en långpromenad, koka en gryta eller tvätta två omgångar tvätt. Eller så kan man ge blod. Det tar max två timmar per år och kan rädda liv. 18 dl blod per år om du är man, 13,5 dl om du är kvinna. Ganska fantastiskt eller hur?
Gå in på geblod.nu för att läsa mer eller anmäla dig.

Nu börjar det ta sig här hemma. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man? Nu ska bara lister målas, hyllor upp på väggarna och så måste jag måla en skitbred tavla som ska hänga ovanför tv-möblerna och sängen. Har redan fixat små söta tavlor, några av Kurt Halsey på fönsterbrädan vid sängen och sen några pinuppor till köket och så en tavla av Liselotte Watkins och någon av dessa ovanför som jag gjorde lite snabbt i Photoshop. Frågan nu är bara hur jag ska lyckas lura över pappa hit för att sätta upp hyllorna. Vägen till mannens hjärta går genom magen sägs det, men vad ska man ta till för knep när dom vet att när det vankas mat så vankas det också arbete?

Vad är grejen med att uppdatera tio gånger om dagen på Facebook om sin unge? Hur tänker man när man uppdaterar hur mycket bebisen har bajjat, hur det såg ut eller om den har spytt och hur spyan var? Vad den äter, hur den har rört sig, om den är onormalt tidig med att krypa (alla föräldrar verkar få för sig att just deras barn är tidigare utvecklade än andra bebisar), när den vaknade, när den somnade, när den väckte mamma...


Jag ska nog göra samma sak med Sigge. Uppdatering 1 för dagen: "har haft en helvetesnatt igen då Sigge knappt har velat sova nått. Suck! Nu sover han snart i buren, hoppas jag hinner med en power-nap! Är så himla trött men älskar mitt marsvin ändå." Uppdatering 2: "Gud vad jag älskar när mitt marsvin tittar på mig och ler! Det gör mina dagar helt perfekta! Älskar mitt marsvin över allt annat!" Uppdatering 3: "Lillprinsen och jag ska bara ta det lugnt ikväll. Då blir det också ett bad för hans del! Han bajsade bakom soffan idag så stjärten måste tvättas. Kärleken till mitt marsvin går inte att beskriva!" Uppdatering 4: "Lillprinsen är nybadad och redo för buren, men han får då allt vara vaken och gosa med mamsen ett tag till, kl 22 är det burdags för lille marsvinet." Uppdatering 5: "Nu har äntligen Sigge somnat! Hoppas att han sover länge imorgon! Är så trött på att ha ett marsvin som tycker om att väcka mamsen lite för ofta och tycker om att ligga vaken och gnälla. Men älskar honom ändå! Mitt marsvin betyder allt för mig! ♥"




Hoppade intressesmurfarna? Antecknade intresseklubben?

Tisdagen och gårdagen kommer att vara dagar att försöka radera ur minnet. Men nu ska allt bli bra, jag tror verkligen det. Om fjorton dagar kommer allting att bli bra. Det värsta nu är bara att berätta om allt, rädslan för att blotta sig, att känna sig liten och svag. Men jag antar att det bara är att bryta ihop och komma igen, att tillåta sig att må som ett jävla as och tänka att allt kan bara bli bättre. Allt ska bli bättre.

Nog om det. Har köpt några böcker för att slippa tänka på allting och få fly verkligheten en stund.
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda (som också skrivit "Tillsammans är man mindre ensam"), Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein och Drömfakulteten av Sara Stridsberg.
Det jobbiga med att köpa flera nya böcker är svårigheten att välja vilken bok man ska börja med. Förmodligen blir det Drömfakulteten ikväll. Den verkar så himla fin, poetisk och sorglig:

Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan. Utanför fönstret blinkar rosa neonskyltar, det är flickor och fittor för ingenting, porrmusiken arbetar dag och natt.

Den 30 april hittas hennes kropp av hotellpersonalen. I polisrapporten står det att den döda knäar vid sängkanten (har hon försökt ta sig upp i sängen? har hon gråtit?), att hennes kropp är täckt av maskar och att döden troligen har inträffat någon gång kring den 25 april.

Några veckor tidigare har någon i hotellpersonalen sett henne sitta och skriva vid fönstret. Jag tänker mig högar av papper på skrivbordet, silverkappan på en galge vid fönstret och lukten av saltvatten från Stilla Havet, jag tänker mig Valerie febrig i sängen där hon försöker röka cigaretter och göra anteckningar. Jag tänker mig utkast och manuskript överallt i rummet... sol kanske... vita moln... en ökens ensamhet...

Jag tänker mig att jag är där hos Valerie.

Så var det måndag igen. Åh, varför går helgerna så fort för? Men det är väl dumt att klaga på någonting man ändå inte kan göra någonting åt. Hade i alla fall en jättemysig helg med darlo. En massa mys, discobowling med Frida och Cicci (ja, jag loosade..), en sväng på krogen och långa sovmornar. Veckan som kommer ser inte fullt lika mysig ut. Jobb, jobb, jobb och jobb. Ibland hatar jag att frilansa/jobba hemma. Det är ju så fruktansvärt lätt att skjuta upp det! Imorgon blir det i alla fall jobb på plats och det känns skönt att få komma ut och träffa lite kollegor och få god mat, hehe.

Nu är bara frågan om jag ska bädda ner mig eller redigera foton som mer eller mindre ska vara levererade imorgon? Äh sömnbrist har väl ingen dött av, eller?

Så fort man vågar ta för sig av livet och tro på sig själv så öppnas så många dörrar!
Just nu är det fullspäckat schema för mig och jag älskar det! Har gjort en riktigt sweet deal med en lokaltidning så nu har jag vipkort/backstagepass/fotopass och fotojobb till Köpingsfesten. Den här månaden kommer jag att gå runt med kameran som fastklistrad i ansiktet. Lina, Elina, Robin, Köpingsyran, Västeråsjobb och en asgrym plåtning med en asgrym människa, om jag har turen på min sida.

Och vilken underbar dag det har varit idag då! Second hand-runda med mormor. Hittade ett jättefint guldhalsband för 50 kronor, som hade kostat 150 och en oxblodfärgad vintage weekendbag som också kostade 50 riksdaler. Som hittat! Det är sån himla skillnad mellan second hand i staden och i storstäderna. Där är det jätteinne att shoppa second hand och vintageprylar medan folket här tycker att det är för folk utan klass, äckligt och pinsamt. Kanske därför de kan hålla så låga priser, ingen vågar shoppa. Men vad fan, man ser väl själv vilket skick grejerna är i. Minns när jag hade praktik i en second hand-butik, varje dag fick vi in grejer där prislapparna satt kvar, klädesplagg och skor som kanske var använda en gång. En gång fick vi in ett par oanvända byxor som kostat 900 kronor i butik som vi sedan sålde för 80. Crazy I say.

Wow, enligt Google Analytics är det inte bara svenskar som kikar in här utan även tre personer från Frankrike. Coolt. (Baiser pour vous!) Var även inne och kollade statistiken för hemsidan och fick en liten chock, 93 amerikaner har besökt hemsidan och runt 40 från Ryssland. Jag älskar internet.

Jag älskar också den här veckan som har gått. Spenderade helgen med världens finaste pojkvän som får mig att bli sådär löjligt tonårskär med pirr i magen. Har shoppat två dagar i rad med älskade, fina mormor. Hittade jättebra knivar som jag köpte en livsförbrukning av samt diskmedel med doft av smultron. Världens godaste diskmedel! I tisdags var jag också bjuden på middag hos mormor. Fattiga riddare med jordgubbssylt, så jäkla gott! Har jag sagt att min mormor är världens bästa?

Fick ett samtal i veckan om att jag får börja jobba ideellt på katthemmet i stan som kommer att bli så himla mysigt. Fotandet börjar rulla på igen också, två tjejer som har hört av sig som vill bli fotade och sen kanske det blir ett fotojobb i Västerås. Jag gillar't som tusan! Det känns som att allt fler saker börjar bli bättre och lösa sig nu. Om någon skulle fråga om jag är lycklig nu tror jag att svaret är ja. För första gången på flera år känns livet så jäkla värt att leva.

Bildkälla: hm.se


Jag kunde inte låta bli. Trots att jag har över sju bikinis (som knappt är använda) så är det något som saknas i bikinilådan i garderoben. En prickig retrobikini. Trots att jag är fattig som en kyrkråtta just nu så tyckte jag ändå att jag förtjänar att få vara fin på stranden i sommar. Älskar den höga midjan på bikinitrosan! Förstärker naturliga former och håller in magen lite, kan det bli mer perfekt? Fick bli ett fint mormorshalsband också och en stor stråhatt som skyddar ansiktet från för mycket sol.

Jag känner mig som ett frustrerat barn
när jag säger elaka saker men bara får vänlighet tillbaka.
Det dödar glöden lite. Varför måste jag alltid vara så elak?
Jag hatar att jag är så irriterad.
Jag hatar att jag känner mig så maktlös.
Som om det inte gick att laga det som inte är helt.

Och jag har alldeles för lätt för att älska. Inte människor,
utan saker människor gör, hur dom rör sig, vilka ord dom använder.
I röster och någons sätt att flacka med blicken, inte veta var dom
ska göra av sina händer eller sig själv. I leenden.
Och i platser, mest i platser. Och saker som är förlorade och aldrig
mer går att få tillbaka, som tid och barndom och minnen. Sålda hus,
nedrivna träd. Uppgrävda vinbärsbuskar: och trädgårdarna fylls med gapande hål.

På något sätt är det förlusterna som är vackra, så onåbara och
slutgiltiga. Det är förlusterna som gör livet verkligt och samtidigt
mer sårbart. Och sårbarhet, som är så jävla vackert.

Good morning, good morning, how are you this morning? I hope you have a great day! The rest of the day is whatever we make it so let’s make it a great day!

Jösses vad mycket man får gjort om man inte sover bort dagarna! Vaken natt med Cake Boss-maraton, lång morgonpromenad när solen precis hade gått upp, tyst fnittrande från storebrors trappuppgång till Nyckelbergsparken, veggiematsinhandling, anmälan som ideell medarbetare på Katthemmet, tjurigt mejl från en bitter chefredaktör, frukost hos älskade mami, fixande av två datorer plus en skrivare och nu är det dags för vårrensning av gamla prylar här hemma.



Gissa vem som kommer att sova som en stock inatt?